Svårt. Väldigt svårt. Det finns ju så många minnen. De bra minnena som tillexempel alla stunder med DP eller konserter man varit på eller bara gånger man varit på läger eller sovit över hos något eller, ja ni vet, levt. Fast ett minne behöver ju inte alltid vara bra. Så länge det är starkt och väcker känslor igen så kan det faktiskt vara ett favoritminne ändå, även fast det gör ont. Det är en vecka i mitt liv som jag minns väldigt starkt, ett minne som alltid kommer sitta där på näthinnan och som jag aldrig kommer glömma bort. Jag minns ljud, alla ord som sades, lukter, känslorna som fanns. Allt minns jag. Det var den sista veckan i år 9, den veckan grundskolan tog slut. Jag trivdes aldrig riktigt i grundskolan, jag passade aldrig in. Jag var en outsider, fast inte så tydligt att jag blev rent utmobbad, utan jag kände mig mest bara annorlunda trots att jag hade kompisar. Men trots allt är det nog det minnet som sitter fast starkast, som fortfarnade är lika känslofyllt som det var då.

Det hände så mycket i mitt liv i slutet av 9an. Helt galet och crazy på alla sätt. Den tiden kommer jag faktiskt inte ihåg, det är som ett stort svart hål med total kaos i. Men sen kom slutet på allt, plötsligt stod man där och insåg att det är en vecka kvar. Om en vecka skulle man lämna alla lärare, alla elever, allt man haft så länge. Inga mer lektioner, ingen mer tid i korridorerna, ingen mer musiksal, inga mer stunder när man stannar kvar efter skolan. Aldrig mer, någonsin. Så kom balen. Den var grymt rolig och välplanerad. Jag hade kul med min klass och jag insåg hur mycket jag skulle sakna dom. Trots all skit och min gamla otrygghet i klassen så var det plötsligt kul. Dagen efter var det klassdag på djurgården. Alla satt där i gräset. Jag var så trött så trött, och ledsen. Otrygg över att det snart var över, vad händer sen lixom? Sen kom dagen, skolavslutningen. Alla grät, jag kunde inte. Jag har svårt för att gråta framför andra. Vi stod på skolgården, fick lite priser och gick in sen. Min lärare som jag hade bytt klass ifrån grät. Mina kompisar grät. Jag skrattade av ren chock. Jag sa hejdå till min trygghet, till en lärare jag var rädd för att lämna. Fick en lapp och kände att det här är slutet. Fyfan jag kan gråta av bara tanken på alla känslor som jag hade då. När jag väl kom hem grät jag hela kvällen och sen hela helgen. Bara grät och grät. Så otroligt ledsen var jag, och är fortfarande när jag tänker tillbaks. Helt sjukt allting. Det var en av dom finaste veckorna i mitt liv, och en av dom sorligaste samtidigt. Men det är ju något jag aldrig glömmer. Aldrig.

/ Jassi

Fotboll (8-0 till eleverna haha!) och vår klassdag på djurgården. Har inga bilder typ men det sitter kvar i minnet ;)


Balen




Skolavslutningen