Vad som gör mig upprörd? Jag vet faktiskt inte riktigt.... Jag är nog ingen människa som riktigt blir upprörd. Eller såklart att jag blir, men jag är nog mer en sån som kryper ner under täcket och kramar kudden, och låter bli att bli förbannad. Men ja.. vad kan det vara? Det mesta gör mig nog ledsen. Men det är en sak som jag faktiskt inte tål, som jag absolut inte klarar av. Det är när man pratar med någon och försöker komma fram till något och personen inte lyssnar! Alltså inte sånna stunder då personen är mitt uppe i någonting och är borta på grund av det, utan när personen inte vill prata om det men inte säger någonting och istället flamsar omkring, skrattar, studsar, springer runt till andra, men vägrar kommunicera. Sånt funkar lixom inte på mig. Antingen så säger man att nej jag orkar inte göra det här grupparbetet nu, eller nej jag orkar inte åka iväg och göra det här, eller något liknande, eller så helt enkelt tar man tummen ur röven och gör det och ENGAGERAR sig en aning. Lixom, vart är respekten? Hur kul är det att bli totalignorerad när man vet att personen gör det med flit? Människor som låtsas vara halvt hörselskadade eller ha stora koncentrationssvårigheter... Dom man tror är ens vänner men egentligen är helt uppe i sig själva och skiter i alla andras känslor lixom... kul. Otroligt. Inte.

Men det här är ju sånt man bara ska ta avstånd ifrån. Småskit som gör en så besviken. Det är dom här småsakerna som drar fram upprördheten i mig antar jag, men egentligen så är det så mycket större saker som betyder något. Sånt jag bryr mig om men inte riktigt vet vad jag ska göra åt. Som alla vuxna som stänger ögonen, hemlösa, perfektion, sjukdomar, misshandel i hemmen och en värld som bara går förbi. Men jag känner mig ganska otillräcklig i dom punkterna.. i alla fall just nu. Men jag vet ju som så, att alla kan göra skillnad. Alla.   

/ Jassi

Nej tack säger jag