Det svider att komma till skolan och se klumpar med folk sitta och gråta. En präst går omkring och lärarna spelar musik och lovar att music heals everything. När man sitter på lektionen och allt man orkar prata om är döden, när det plötsligt ligger fina ljus överallt, bilder och en stor bok som man ska skriva i. Ja, alla vet ju vad det handlar om. Man behöver inte ens säga det högt om man inte känner för det. Han är borta. 16 år och borta. Det är fel, alldels fel. Plösligt inser man att man måste ta hand om sig själv och sin omgivning. Ingenting är hugget i sten, det vänder så snabbt. Det är för mycket kärlek som går åt spillo. Ta hand om varandra, så står det på väggen i skolan nu.

"You can shed tears that he is gone,
or you can smile because he has lived.
You can close your eyes and pray that he'll come back,
or you can open your eyes and see all he's left.
Your heart can be empty because you can't see him,
or you can be full of the love you shared.
You can turn your back on tomorrow and live yesterday,
or you can be happy for tomorrow because of yesterday.
You can remember her only that he is gone,
or you can cherish his memory and let it live on.
You can cry and close your mind,
be empty and turn your back.
Or you can do what he'd want:
smile, open your eyes, love and go on.”

Smile, open you eyes, love and go on.

/ Jassi