Alla är så försiktiga med varandra just nu. Mycket närmare och mycket försiktigare. Som om man inte vill att någon ska gå sönder. Man förstår mer för varje dag som går. Verkligheten hinner ifatt. Det är ofattbart, så otroligt omöjligt att förstå. Det här är bara sånt som inte ska hända. Jag skulle vilja förklara för mina fina vännen hur mycket jag tycker om dom, att dom är hela världen för mig. Det är synd att man inte får veta sånt i tid, utan efteråt, när man inte finns längre. Alla är så älskade. Man förstår det inte själv, men det bara är så, hela livet bygger på det. Man kan vara trött på människor och ta dom för givet, men det som är säkert är att utan just den människan är man inte hel. Alla runt omkring oss formar vårt liv, formar dom vi är och vår verklighet. När någon plötsligt försvinner, oavsett vem det är, är världen inte densamma. Vi inser inte hur mycket vi älskar varandra, hur mycket vi faktiskt betyder för varandra, förrän något förändras. För det är dom små detaljerna som räknas. Dom där småsmå sakerna i varje personlighet som skapar en helhet. Det är det lilla omärkbara som egentligen betyder något i slutändan. Det är overkligt att en bit är borta nu... självvalt.

/ Jassi