Ibland kan jag fråga mig själv varför jag ens försöker, varför jag lägger ner så mycket tid och kämpar med dansen. Oftast vet jag exakt varför, oftast är svaret självklart. Men ibland känns det ganska hopplöst. Som dagar som denna, när ingen verkar gilla det man gör. Ibland kan jag känna mig väldigt väldigt osynlig på balettakademien. Jag kämpar, och försöker, och vill, men det spelar lixom ingen roll. Jag når inte fram till lärarna. Jag vill göra dom nöjda, och jag vill bli bra för min egen skull också, men det finns tillfällen då lärarna är som ett stort betongblock som man inte har någon kontakt med alls. Och tillfällen då dom egna danskompisarna pratar dåligt om en bakom ryggen. Sådär lagom diskret så att man hör men inte kan reagera. Lite surt. Ja.. så är det väll ibland.

Det finns ju härliga dagar också. När lärarna är glada, när dom ser en, när dom ger sån feedback som utvecklar men inte trampar på det lilla självförtroende som finns kvar. Och när man slipper kompisar som ser ner på en. Jag hoppas på en sån dag imoron. Annars får jag väll bara ignorera världen och dansa. Bara dansa och göra allt för att utvecklas på egen hand I guess. Hmm.. Japp.

/ Jassi