När jag var 12 år blev jag alldeles förtjust i Agnes från idol. Jag satt spikad framför tv:n och så fort hennes officiela hemsida kom upp klistrade jag fast mig själv i datastolen och rörde inte en fena. Jag började prata med ett litet gäng, jag var 12 och dom var väll i genomsnitt 18-19 eller något sånt. En del äldre en del lite yngre. Men det var alldeles speciellt. Det jag vill komma fram till är att vi var en fangrupp, vi gick på massor med olika spelningar och jag gick ifrån att vara ett förvirrat barn till att faktiskt lära mig något om världen. MEN, till saken. En dag så åkte jag iväg till Eskilstuna. Hon skulle spela där och jag träffade de flesta i gänget där. Jag var osäker och kände mig konstig, men jag hade det ändå helt fantastiskt. Kan ni förstå känslan? Lite svårt att förklara. Men till den riktiga saken nu då. Vi stod såklart längs fram och hon sjöng och vi skrek och så vidare. Men, när allt nästan var färdigt så gjorde vi en sak som jag aldrig glömmer. Vi kastade upp ett berg med nallar på scen. Det är inte världens största grej, och jag hade kunnat ta vilket annat moment som helst i mitt liv att skriva om, men nej, jag minns den stunden. Jag minns att jag var trygg, jag hade fina människor omkring mig och jag var glad, så glad. Det var magiskt. Ni vet sånna där stunder som låter så otroligt lame när man berättar om dom men som har en speciell känsla inblandad? Det här är en sån stund för mig. Det var längesen, men jag minns det lika bra fortfarande. Ja, det var en början till att faktiskt växa upp.

/ Jassi

Såklart jag har ingen bild.... dööööh. Men en colors of the wind-bild igen då :)