Det finns fler svar på den frågan, men jag säger DANS! Jag vill så mycket med dansen. Jag älskar att dansa, det är nog den kärleken som driver mig. Det känns på något sätt så viktigt att göra allt jag kan med dansen, för den gör mig så superlycklig som det går att bli.

Jag är en väldigt vädligt målmedveten människa, och envis. Om jag vill någonting, om jag bestämmer mig för något, då gör jag det. När jag väl bestämt mig sätter jag hela min själ i det, då finns det lixom inget som stoppar mig. Rakt fram lixom. Det KAN vara bra, men det kan också vara väldigt dåligt. Det beror på vad jag bestämmer mig för. Grejen är den att dansen har tagit upp nästan allt just nu. Det finns såklart andra saker jag strävar efter, men dansen tar upp så mycket kraft och jag vill så mycket, att det inte lönar sig att lägga energi på andra saker som förstör för mig. Jag vill komma så långt i dansen som det bara går, och därför har jag också gett upp mycket av det som jag strävat efter förut, som inte alls varit lika bra. Jag fick en liten wake up-call i år.

Men jag vill inte bara dansa själv. Jag vill koreografera. Och jag vill vara danslärare. Jag har ju varit konståkningstränare ett tag nu, och visst är det kul att lära ut och se barnen utvecklas, men jag har ingen glöd kvar i konståkningen. I dans däremot, det skulle vara alldeles fantastiskt att få undervisa barn, att leka med dom, hoppa omkring och låta dom vara helt fria. Jag vill bli en sådär bra danslärare, som dom lärarna som jag ser upp till. Och såklart så vill jag ju dansa själv också. Det skulle vara alldels alldeles perfekt. Men ja... det är min längtan. Fast jag går natur/natur, för att vara säker. Men det är ju inte det jag lever för, inte det jag brinner för alls. Det är ju dansa jag egentligen vill.

/ Jassi

Wiiiiii, skogsmalin och dockjassi!