En dansare är aldrig perfekt. Man får aldrig nöja sig. Det var en liten aha-upplevelse idag tror jag. Det är inte bara om man inte är bra på att dansa som man gör fel, inte bara då man är placerad konstigt, tappar center eller är för stel. Kritik betyder inte att man hela personen i fråga är fel, utan att man får något att tänka på, för att bli bättre. Det gäller nog allt i livet. Jag har en känsla av att min mattelärare förväntar sig att jag ligger på topp varje sekund under lektionen, att jag klarar varje uppgift, att jag inte gör fel, aldrig nånsin. Men så ska det inte kännas va? En lärare ska man kunna vara trygg med, göra fel och säga fel saker framför, utan att bli dömd, utan att känna dom besvikna vibbarna. Jag vill så gärna intala mig själv att det inte är så, ingen förväntar sig det av mig, men det är svårt. Väldigt svårt. Jag får väll ta och öva mig på det... Samma sak med dansen, fast ändå annorlunda. Man kan inte vara perfekt när man dansar, för vad är perfekt? Vad är fint och inte? Vad är rätt och fel? Men i skolan kan man vara perfekt. Man gör uppgifterna och klarar målen. Speciellt matten. Det är ett tal, det är en lösning och ett svar. Så enkelt är det. Helt rent, helt perfekt.

Men dans är lycka. Oavsett vad. Dans är magiskt. Det räddar mig från allt, från stress och från alla måsten. Varje gång någon frågar hur jag orkar med både skola, dans, fritid och allt som hör till så finns det bara ett svar på den frågan; Jag hade aldrig orkat UTAN dansen. Aldrig.

"Great dancers are not great because of their technique. They are great because of their passion."

/ Jassi